Sommar i Järvsö

Jag kom på det när jag stod och stekte på en panna rullader. Nyårslöftet alltså. Jag brukar avge ett löfte varje år. Ibland håller jag det, ibland inte. Det beror på, dårå.

Men det kommande årets löfte ser jag fram emot: att få till det med Lill-Babs. Jag har ju alltid haft en ”grej” för henne. Hon har ju varit sjukt het genom hela sin karriär. Och jag har alltid tänkt att det finns tid, att det inte behöver jäktas. Men nu börjar det bli lite i sista minuten att få henne på rygg. Hon blir ju inte direkt yngre.

Lill Lindfors däremot borde hålla ett tag till. Inte fullt så akut, om man säger.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde Lill-Babs i bikini. Hehe. *hehe*

Värnlösa barns dag

Du kommer aldrig hem igen,
du är vilse, lille vän
Se! Vinterns första snö
Inatt kommer du att dö

Ugh!

Vaktis är ett kapitel för sig. Han verkar ha tillbringat hela julhelgen på kontoret och var inte förberedd på att någon skulle dyka upp. När jag kom imorse satt han på golvet med benen i kors och rökte pipa i bar överkropp med fjädrar i håret. Inne på kontoret hade han byggt en koja, som han kallade sin wig-wam.

Nu har han rensat upp och städat ut. Torkat av sig det mesta av brunkrämen och tagit på sig skjortan. Men ändå. Hallå verkligheten.

Livets mening

Det gäller att prioritera när man ska försöka hitta meningen med livet. Koka ner det hela och, så att säga, söka sig till visdomens källor. Det finns ju en hel del sådana källor, dårå. Och en del är ju faktiskt inte alls så visa som en del tror. Det gäller att tänka till ett extra varv. För att vara på den säkra sidan, om man säger. Själv har jag fastnat lite för Skäggmanslagets gamla paroll, ”snus, mus och brännvin”. Det kanske inte är hela svaret, men nära nog. Om ni frågar mig.

Grön och grann

Jag har flyttat företagsgranen från receptionen. Där gjorde den ju ingen nytta. Nu står den ute på lagret och där ser den bra ut. I värsta fall år jag väl bära tillbaka den. Om någon skulle klaga.

Det enda som står på ”att göra-listan” idag verkar vara Trollkarlen från Oz. På ettan, dårå. Är det förresten någon som vet när det är dags för Beatrix Potter? Eller har jag missat det? Han, grodan är ju favoriten.

Obekväm arbetstid

Som vanligt är jag på jobbet hela julhelgen, från julafton till trettondan. Inte för att jag måste. För mig är julen årets bästa tid på jobbet. Ensam och inget som måste göras. Ingen som tjafsar om att jag kommer sent och går tidigt. Det är ju ändå jul. Dessutom har jag ett sjuhelvetes OB.

Nu sitter jag i favoritfåtöljen ute på lagret och har bullat upp framför teven. Knäcker nötter. Snaskar dadlar. Glöggen står på värmning. Till lunch blir det skinkmackor och dopp i grytan. Framåt eftermiddagen är jag bjuden på julmat hos en donna och om allt går som det ska blir det nog både skinka och dopp där också. Om man säger.

Tack för i år!

Chefen har nått en ny lägstanivå. Förra årets julklappar med företagslogga fick betyget: Inte OK. Och med tanke på den feedback han fått under året tänker man att det borde bli bättre.

Men icke!

I år har han tryckt upp och delat ut väggalmanackor med bilder från sommarens segelsemester i Medelhavet. Alla bilder har honom själv som motiv. På stranden och i båten. Ibland med en drink i handen. Ibland leende. Ibland med den där blicken som på en fotomodell skulle kunna kallas kåtsvår.

På samtliga bilder sportar han badbyxor. Den ”lilla” modellen, ni vet speedo. Det där plagget som bara ser bra ut på unga idrottsmän.

Årets betyg? U som i underkänt.

Tipstolvan #1

Av pepparkakor blir man enligt svensk folktro:

1. Snäll
x. Risig i skrinet
2. Kåt, glad och tacksam

I vanlig ordning

Nej, årets julbord med jobbet blev inte bra. Det blev som det brukar bli. I år gjorde jag dock inte misstaget att stanna efter maten. Dansen och karaoken lockade inte. Inte heller Mr Computer.

I ett tidigt skede av middagen fastnade jag i någon slags juldekoration och en knapp lossnade ur blusen. Detta ledde till att samtliga kollegor av hankön försökte få till det med mig under kvällen. Så att säga ”pilla in den”. Det gick inte. Det enda som gick, det var ju jag det!

För de som stannade verkar det ha blivit lyckat. Jag sitter ensam på kontoret. Jag skojar inte. Helt ensam.

Sjöslag

Traditionsenligt går kontorets julfest av stapleln på en onsdag. Så har det alltid varit, som något slags försök att dämpa feststämningen. Liksom säga att det är lillördag, inte storlördag och imorgon jobbar vi som vanligt.

Det har aldrig fungerat tidigare och kommer med all sannolikhet inte heller göra det i år. Vad som däremot alltid fungerat är regeln: det som händer på julfesten stannar på julfesten. Det ger liksom lite mer spelrum, som vaktis säger.

Den där tiden på året, ni vet...

Chefen filar på talet till medarbetarna. Vaktis stämmer gitarren och håller glöggen varm ute på lagret. Lena på ekonomin har glitter i håret och snålar varken med sminket eller slitsen på skinnkjolen. Själv har jag redan slipsen på huvudet, den kommer ju ändå att hamna där vad kvällen lider.

Med andra ord: dags för julfesten.

Det betecknade och det betecknande

På min barndoms gata bodde Lelle. Han var jämnårig med mig, men hans föräldrar var lite äldre än de andra föräldrarna på gatan. Ni vet, nästan närmare farmor och farfar att döma av deras uppträdande och klädsel. Familjens hund hette Gördis. Lelle var ålagd att varje dag gå ut med henne efter skolan, och gjorde det utan knot. Han skämdes dock för hundens namn och kallade henne istället för Bajskorven. Det är lite oklart varför detta skulle vara mindre pinsamt att ropa till en hund. Men så var det.

Ganska kul med en tax som kallas Bajskorven.

Innan skolskjutsen

Vi var inte ensamma att få rida till skolan. Den låg ju inte direkt nästgårds. Handlarns grabb red på en schäfer, brukspatrons tvillingar red på drängen och skökans lillflicka hade egen skrinda, dragen av flatlöss.

Fattigsverige

Jag växte upp i en helt annan tid, för länge sedan. Det var fattigt och jävligt. Dragit och kallt. Ett satans klassamhälle där vi svaga stod längst ned och bar upp hela skiten med våra blåfrusna, nariga fattigmanshänder. Men det var inte bara elände. Exempelvis fick vi ju rida på grisen till folkskolan. Och ibland hade vi potatislov. Bara en sån sak!

På halv stång

Det är kört. Någon har skitit i det blå skåpet. Det blir inte av. Samarbetet med Björn Ranelid är skjutet i sank.

Jag känner inte, i nuläget, till några detaljer. Allt jag vet är att författaren, estradören och krönikören Björn Ranelid stormade ut från chefens kontor svärande på skånska. Och chefen stormade efter, även han svärande. Konstigt nog på skånska, han också. Han skrek om fusk, bedrägeri och förfalskade friidrottsresultat, rakade armar och de där jävla läpparna. Etc etc.

Författaren, estradören och krönikören Björn Ranelid har lämnat stan i sin Jaguar. Med en rivstart och däcktjut i kurvorna. De senaste veckornas arbete har alltså varit förgäves. Det känns ju lite ”sådär”.