Familjekris

Vi gnabbades lite, Optimus Prime och jag. Eller, det var lite mer än bara gnabb. Det var ett regelrätt gräl. Jag ba: Så kan du ju inte göra! Och hon ba: Men durå!

Alltså, jag vet att man ska kunna gräla/träta i ett sunt förhållande och det var väl ingen katastrof egentligen. Lite smäll i dörrar och talande tystnad. Ni vet, hur det kan vara.

Sen när ilskan och frustrationen hade runnit av oss en smula och vi stod och kramades lite i hallen och kände att aldrig, aldrig, aldrig ska vi bråka mer. Allt var på väg att bli bra igen. Så bra att man drog till med klassikern:

Det är aldrig ens fel när två träter. *visdomsord*

Och Optimus Prime ba: Nä, det är alltid ditt fel när vi träter.

Ibland känns det som att hon droppar såna där kommentarer bara för att jag ska skriva om henne på bloggen.