"fnuttar", citationstecken, anföringstecken

Kommer ni ihåg hur det var förr i tiden, hur man pratade? Minns ni tiden innan den ironiska genrationen självdog? Då använde man sig i dagligt tal av visuella citationstecken med hjälp av fingrarna för att liksom lägga till en ytterligare nivå i språket. Visst minns ni? Bägge händernas långfinger och pekfinger hölls ungefär som det klassiska dubbla v-tecknet, men man krökte lite på fingrarna för att markera ord eller uttryck.

Visst tyckte vi att det gav en extra nivå åt språket? Helt vardagliga konversationer blev både dubbeltydiga och roliga/tänkvärda. De där fingrarna betydde så oändligt mer än att använda sig av det verbala citat och slut citat.

- Har du ”kollat in” bloggen?
- Ja. Verkligen ”intressant” ämnesval och ”välformulerat” språk.
- Vår samtids ”Doktorjevskij”.

Det nya är ju det här med visuella asterisker i dagligt tal. Nytt och stekhett! Instant success! Spreta med fingrarna när ni säger något för att visa t.ex. hur det känns inombords, eller hur ni förhåller er till det ni just sagt. Prova, vetja!
Exempel: *myser*