tisdag, januari 26

Ma belle



Hon hette Michelle. Så det var så gott som öppet mål och lite väl lätt. Om man säger. Ni vet, man plockar lite på gitarren och smeker fram en väl vald klassiker ur Beatles katalog. Med sammet i både röst och blick för bästa resultat. Dårå.

Om det gick hem? Jajemen!

10 kommentarer:

  1. G'n'R
    My Michelle

    SvaraRadera
  2. Kan man köpa golliga gubben? *vill ha*

    SvaraRadera
  3. jag veeeet, såna e vi kvinns, såååååååå svaga för lite darr på rösten av en sann kurtisör, typ gamla Tages, vi ba faller. Och klänningen med.

    SvaraRadera
  4. fast gu va man ångrar sig dan efter

    http:soldatmamma.blogspot.

    SvaraRadera
  5. fast gu va man ångrar sig dan efter

    http:soldatmamma.blogspot.

    SvaraRadera
  6. Axl Rose: Den kanske är lite väl "rockig". Dårå.

    Anonym: Hehe. *hehe* Alltså, visserligen brukar jag gå hem hos damerna/donnorna. Men så gammal är jag inte. Närå. Det är signaturerna "apan" och "petter" här på bloggen som står för bilder och illustrationer. Maila/mejla, vetja!

    Carina-Fina: Alltså, inte för att vara sån och skryta och skravla om egenskaper och färdigheter. Men det brukar inte vara klagomål eller ånger dan efter. Om man säger.

    SvaraRadera
  7. OK cowboy, när ses vi igen?


    http://soldatmamma.blogspot.com

    SvaraRadera
  8. Carina-Fina: I dagsläget är schemat hyfsat fullbokat. Om man säger. Men det är väl inte helt omöjligt att man stöter ihop nån gång på stan. Bara sådär helt av en slump.

    SvaraRadera
  9. hajar asså - don´t call me I call you..
    I know the type. Precisly.

    SvaraRadera
  10. Carina-Fina: Inte för att vara sån eller så. Men man vill ju leva "la dolce vita". Dårå.

    SvaraRadera